Den här sagan får mej alltid att gråta.

Sagan om den lilla farbron

Det var en gång en liten farbror. Det var en mycket ensam liten farbror. Ingen brydde sig om honom fast han var snäll. De tyckte att han var för liten. Och så tyckte de att han såg för dum ut.

De tyckte att han hade för ful hatt också. Därför var alla dumma mot lilla farbrorn. Det hjälpte inte att han lyfte på hatten ideligen och sa godda. Ingen brydde sig om honom i alla fall.

Hundarna morrade åt honom och farbröderna satte krokben på honom när han tog sin lilla morronpromenad.

På nätterna låg den lilla farbrorn och grät för att han var så ensam. VARFÖR TYCKER INGEN OM MIG? JAG SOM ÄR SÅ SNÄLL, tänkte han.

En dag, just när det blivit vår, gick han ut och satte upp lappar på träden. På lapparna skrev han: LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN Och så skrev han vad han hette och i vilket hus han bodde.
Sen satte han sig på trappen och väntade. Han väntade och väntade. I tio dagar och tio nätter väntade han. På dagarna sken solen och de första snödropparna trängde sig upp ur jorden.
På nätterna sjöng koltrastarna så vackert att han måste gråta.
Men ingen ville bli hans vän. Ingen låssades se den lilla farbrorn
på trappen.
Den tionde natten blev farbrorn trött och slumrade till en stund.
Men plötsligt…
...vaknade han av en kall nos i handen. Bredvid honom satt en stor hund med svansen i en vacker krok.

Den stora hunden tittade så snällt på honom och la sitt tunga
huvud på hans axel. Den lilla farbrorn blev så lycklig, så han
ramlade i backen.

Det tyckte hunden var roligt. Så fort farbrorn satt sig på trappen igen, la hunden sitt huvud på hans axel - och TJONG! Så ramlade han i backen igen. Den lilla farbrorn tyckte det kändes roligt att ramla. Han hade inte ramlat (åtminstone inte baklänges) på fyrtio år!
Det var fortfarande natt ute. Koltrastarna sjöng för brinnande livet och tre stjärnor blänkte på himlen. Då gick farbrorn in i köket och hämtade fyra kakor.
Hunden åt upp dem på fem sekunder. Sen slickade han den lilla farbrorn från skorna och ända upp till hatten.
Så viftade han på svansen och gick därifrån.
- KOM TILLBAKS I MORRON, bad den lilla farbrorn.

Nästa dag satt den lilla farbrorn på trappen med åtta kakor i fickan. Solen sken den här dan också och koltrastarna drog maskar ur jorden.

Rätt som det var kände farbrorn en kall nos i handen. Det var hunden som hade kommit! Då tog farbrorn upp kakorna ur fickan och hunden höll på att svimma av lycka.
Sen satt de på trappen resten av dan. Hunden med nosen i farbrorns hand. Och farbrorn satt stilla som en mus, så nosen skulle vara kvar.
På kvällen reste hunden sig och gick.
- KOM TILLBAKS I MORRON, sa den lilla farbrorn.
Nästa morron satt han på trappen med tolv kakor i fickan. Nu hade alla tulpaner slagit ut och koltrastarna flög omkring med pinnar i munnen.
Klockan tio kom hunden. På elva sekunder åt han upp de tolv kakorna. Sen blev han så matt så han somnade.
När natten kom vaknade han och gick därifrån.

Men nästa morron när den lilla farbrorn öppnade sin dörr, stod hunden redan där. Munnen var full av gamla ben och pinnar.

Den lilla farbrorn fylldes av lycka.
- STIG IN, sa han och öppnade dörren. Först steg hunden in i köket.
Där la han sina ben och pinnar under bordet.
Sen åt han upp den lilla farbrorns mat. Farbrorn var så glad att hunden ville ha hans mat.
På kvällen gick hunden in i sovrummet. Han la sig genast i den lilla farbrorns säng. Farbrorn var så glad för att hunden ville sova i hans säng. Farbrorn sov i en låda på golvet.
Nästa morron hade gullvivorna också slagit ut och koltrastarna la ägg i sina bon. Hunden och farbrorn vaknade i samma sekund. De satte sig upp och tittade förvånat på varann.
- VISSTJA! JAG HAR JU FÅTT EN VÄN, tänkte den lilla farbrorn.
- VISSTJA! JAG HAR JU FÅTT EN LITEN FARBROR, tänkte hunden.

Sen gick de och tog en promenad i solen. Hunden nosade på träd och farbrorn nosade på blommor. Rätt som det var kom en dum farbror och satte krokben på den lilla farbrorn.

Han visste ju inte att hunden och lilla farbrorn var vänner. Just när den lilla farbrorn störtade i marken - kom hunden rusande. Å vad rädd den dumma farbrorn blev! Han sprang för livet. Hunden och lilla farbrorn måste sätta sig i gräset och skratta.
När de hade skrattat färdigt kom en dum hund fram ur buskarna och morrade åt den lilla farbrorn. Han visste inte heller att den lilla farbrorn och stora hunden var vänner.
När den stora hunden kom rusande blev han så förfärligt rädd. Dumma hunden la sig på rygg och jamade som en katt. Å vad den lilla farbrorn och stora hunden skrattade.
Så gick dagarna. Träden blev grönare. Farbrorn och hunden blev lyckligare och lyckligare. Det blev sommar. På kvällarna satt de på trappen och funderade. Den lilla farbrorn funderade på livet. Och på hur roligt det är att ha en vän. Den stora hunden tänkte på gropar och på hur gott det är med ben. På söndagarna köpte farbrorn bakelser i en kartong. På torsdagarna hade de ärtor med fläsk.

Så blev det höst. Löven föll av träden och koltrastarna flög bort. Men farbrorn och hunden tog ut en filt och satt kvar på trappen och tänkte på livet och tittade på alla som kom och gick.

Sen kom vintern. Då gick de in för det blev för kallt om baken.
Men när våren kom tillbaka gick de ut igen.
Då kom ett barn hoppande bland vattenpölarna. Det var ett fint barn med prickig klänning och rosett i håret.
Barnet satte sig på trappen och lutade sig mot hunden. Hunden rös av lycka och flyttade nosen till barnets hand i stället för farbrorns.
Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom. Han satte sig längst ut på trappen och tittade bort.

Nästa dag kom barnet tillbaka och satte sig tätt intill hunden. Då gick den lilla farbrorn bort och grät. Hans tårar trillade som pärlor i mossan. Och han tänkte på trappen och hunden och på nosen som brukade ligga i hans hand.

Men när han tänkte på den andra lilla handen blev han fylld av sorg och vemod.
- HUNDEN TYCKER INTE OM MIG MER, tänkte han. HAN TYCKER MER OM BARNET: FÖR BARNET ÄR LITET OCH FINT OCH JAG ÄR LITEN OCH FUL!
I sju dagar satt hunden och barnet på trappen och undrade vart den lilla farbrorn tagit vägen.
Och i sju dagar gick farbrorn i skogen och grät. Men på den åttonde dagen kom han tillbaka för att se om hunden och barnet fortfarande satt kvar.
Ja hunden satt där och barnet satt där. Och hunden hängde med huvudet som en vissen tulpan. Men när han fick syn på lilla farbrorn blev han vild av glädje och kom rusande mot honom.
Farbrorn och hunden föll i varandras armar. Och barnet dansade och klappade händerna. I samma stund slog snödropparna ut och koltrastarna kom flygande och började dra maskar ur jorden. Den lilla farbrorn blev het av lycka.
Sen satte de sig på trappen som förr. Hunden med nosen i farbrorns hand. Och barnet la sin hand i den andra. Och lilla farbrorn behövde aldrig känna sig ensam mer.